{"id":{"repo_id":"helsinki","oai_identifier":"oai:helda.helsinki.fi:10138/599217"},"canonical_url":"https://search.dev.ndltd.org/etd/helsinki/oai:helda.helsinki.fi:10138/599217","repository":{"repo_id":"helsinki","name":"University of Helsinki","base_url":"https://helda.helsinki.fi/server/oai/request"},"display":{"title":"Förutsättningar för en ökad betydelse av Haagkonventionens artikel 20 : En kritisk undersökning i ljuset av Finlands implementeringslösningar och artikelns ordre public-egenskaper","abstract":"Haagkonventionen utformades för att säkerställa ett snabbt återlämnande och skydd av de barn som blivit föremål för internationella bortföranden eller kvarhållanden. Som en motvikt till det den summariska förfarandemålsättningen har i Haagkonventionen dock tagits in vägransgrunder som den anmodade tillflyktsstaten i fråga kan överväga för att vägra återlämnandet. Vägransgrunderna är viktiga och utformade som extra säkerhetsventiler i den annars summariska återlämnandeprocessen. Vid införlivande av Haagkonventionen valde Finland en sådan lagstiftningslösning som innebar att samtliga vägransgrunderna implementerades i den nationella lagen, förutom artikel 20. Effekterna av Finlands lagstiftningslösning synliggörs tydligt i det relativt nya avgörandet HD 2023:66 där domstolen konstaterar att eftersom artikel 20 enbart har satts i kraft i Finland på förordningsnivå, finns det ingen grund på lagnivå för vägran till återlämnande i enlighet med betydelsen av artikel 20. Artikel 20 är en bestämmelse vars ursprungliga tillkomst och tillämpning kantats av tolkningssvårigheter och innehållsmässiga missförstånd. Likväl ska artikelns principiella betydelse vara mycket viktig i bortförandeärenden eftersom artikeln omfattar ett större omfång av rättigheter, och eftersom den skyddar både barnet och dess förälder. Finland blev en del av Haagkonventionen 1994 och den rättskulturella utvecklingen har därefter upplevt en förändring där de grundläggande och mänskliga rättigheterna har fått en ökad betydelse. Artikel 20 har även ansetts besitta egenskaperna hos ett ordre public-förbehåll vilket möjliggör att konventionsstaterna kan avvika från den internationella rätten om detta anses vara i strid med med grundläggande värderingar i staten i fråga. Trots den nationella lagstiftningslösningen borde därmed Finland som konventionsstat ex officio kunna vägra ett återlämnande av bortförda barn i ljuset av de ordre public-egenskaper och den väsentliga innebörd som artikel 20 besitter.","abstract_html":"Haagkonventionen utformades för att säkerställa ett snabbt återlämnande och skydd av de barn som blivit föremål för internationella bortföranden eller kvarhållanden. Som en motvikt till det den summariska förfarandemålsättningen har i Haagkonventionen dock tagits in vägransgrunder som den anmodade tillflyktsstaten i fråga kan överväga för att vägra återlämnandet. Vägransgrunderna är viktiga och utformade som extra säkerhetsventiler i den annars summariska återlämnandeprocessen. Vid införlivande av Haagkonventionen valde Finland en sådan lagstiftningslösning som innebar att samtliga vägransgrunderna implementerades i den nationella lagen, förutom artikel 20. Effekterna av Finlands lagstiftningslösning synliggörs tydligt i det relativt nya avgörandet HD 2023:66 där domstolen konstaterar att eftersom artikel 20 enbart har satts i kraft i Finland på förordningsnivå, finns det ingen grund på lagnivå för vägran till återlämnande i enlighet med betydelsen av artikel 20. Artikel 20 är en bestämmelse vars ursprungliga tillkomst och tillämpning kantats av tolkningssvårigheter och innehållsmässiga missförstånd. Likväl ska artikelns principiella betydelse vara mycket viktig i bortförandeärenden eftersom artikeln omfattar ett större omfång av rättigheter, och eftersom den skyddar både barnet och dess förälder. Finland blev en del av Haagkonventionen 1994 och den rättskulturella utvecklingen har därefter upplevt en förändring där de grundläggande och mänskliga rättigheterna har fått en ökad betydelse. Artikel 20 har även ansetts besitta egenskaperna hos ett ordre public-förbehåll vilket möjliggör att konventionsstaterna kan avvika från den internationella rätten om detta anses vara i strid med med grundläggande värderingar i staten i fråga. Trots den nationella lagstiftningslösningen borde därmed Finland som konventionsstat ex officio kunna vägra ett återlämnande av bortförda barn i ljuset av de ordre public-egenskaper och den väsentliga innebörd som artikel 20 besitter.","abstract_has_math":false,"creators":["Myntti, Jennifer"],"institution":"Helsingin yliopisto","degree_name":null,"degree_level":null,"degree_discipline":null,"degree_department":null,"school":null,"contributors":[],"advisors":[],"committee_chairs":[],"committee_members":[],"year":2025,"date_issued":"2025-07-28","date_published":"2025-07-28","updated_at":"2026-07-27T19:56:25Z","subjects":[],"languages":["swe"],"rights":["In Copyright 1.0"],"rights_urls":[],"identifier_entries":[]},"links":{"outbound_url":"http://hdl.handle.net/10138/599217","outbound_label":"Handle","outbound_source":"dc:identifier.uri"},"metadata_groups":[{"id":"people","label":"People","entries":[{"key":"dc:creator","label":"Author","values":["Myntti, Jennifer"]}]},{"id":"academic_context","label":"Academic Context","entries":[{"key":"dc:date.accessioned","label":"Dc Date Accessioned","values":["2025-07-28T11:00:42Z"]},{"key":"dc:date.available","label":"Dc Date Available","values":["2025-07-28T11:00:42Z"]},{"key":"dc:date.issued","label":"Date","values":["2025-07-28"]},{"key":"dc:publisher","label":"Institution","values":["Helsingin yliopisto","University of Helsinki","Helsingfors universitet"]}]},{"id":"language_rights","label":"Language and Rights","entries":[{"key":"dc:language.iso","label":"Language (ISO)","values":["swe"]},{"key":"dc:rights","label":"Dc Rights","values":["In Copyright 1.0"]}]},{"id":"identifiers","label":"Identifiers","entries":[{"key":"dc:identifier.uri","label":"Identifier URI","values":["http://hdl.handle.net/10138/599217"]}]},{"id":"additional","label":"Additional Metadata","entries":[{"key":"dc:description.abstract","label":"Abstract","values":["Haagkonventionen utformades för att säkerställa ett snabbt återlämnande och skydd av de barn som blivit föremål för internationella bortföranden eller kvarhållanden. Som en motvikt till det den summariska förfarandemålsättningen har i Haagkonventionen dock tagits in vägransgrunder som den anmodade tillflyktsstaten i fråga kan överväga för att vägra återlämnandet. Vägransgrunderna är viktiga och utformade som extra säkerhetsventiler i den annars summariska återlämnandeprocessen. Vid införlivande av Haagkonventionen valde Finland en sådan lagstiftningslösning som innebar att samtliga vägransgrunderna implementerades i den nationella lagen, förutom artikel 20. Effekterna av Finlands lagstiftningslösning synliggörs tydligt i det relativt nya avgörandet HD 2023:66 där domstolen konstaterar att eftersom artikel 20 enbart har satts i kraft i Finland på förordningsnivå, finns det ingen grund på lagnivå för vägran till återlämnande i enlighet med betydelsen av artikel 20. Artikel 20 är en bestämmelse vars ursprungliga tillkomst och tillämpning kantats av tolkningssvårigheter och innehållsmässiga missförstånd. Likväl ska artikelns principiella betydelse vara mycket viktig i bortförandeärenden eftersom artikeln omfattar ett större omfång av rättigheter, och eftersom den skyddar både barnet och dess förälder. Finland blev en del av Haagkonventionen 1994 och den rättskulturella utvecklingen har därefter upplevt en förändring där de grundläggande och mänskliga rättigheterna har fått en ökad betydelse. Artikel 20 har även ansetts besitta egenskaperna hos ett ordre public-förbehåll vilket möjliggör att konventionsstaterna kan avvika från den internationella rätten om detta anses vara i strid med med grundläggande värderingar i staten i fråga. Trots den nationella lagstiftningslösningen borde därmed Finland som konventionsstat ex officio kunna vägra ett återlämnande av bortförda barn i ljuset av de ordre public-egenskaper och den väsentliga innebörd som artikel 20 besitter."]},{"key":"dc:title","label":"Title","values":["Förutsättningar för en ökad betydelse av Haagkonventionens artikel 20 : En kritisk undersökning i ljuset av Finlands implementeringslösningar och artikelns ordre public-egenskaper"]}]}],"canonical_facts":{"dc:creator":["Myntti, Jennifer"],"dc:date.accessioned":["2025-07-28T11:00:42Z"],"dc:date.available":["2025-07-28T11:00:42Z"],"dc:date.issued":["2025-07-28"],"dc:description.abstract":["Haagkonventionen utformades för att säkerställa ett snabbt återlämnande och skydd av de barn som blivit föremål för internationella bortföranden eller kvarhållanden. Som en motvikt till det den summariska förfarandemålsättningen har i Haagkonventionen dock tagits in vägransgrunder som den anmodade tillflyktsstaten i fråga kan överväga för att vägra återlämnandet. Vägransgrunderna är viktiga och utformade som extra säkerhetsventiler i den annars summariska återlämnandeprocessen. Vid införlivande av Haagkonventionen valde Finland en sådan lagstiftningslösning som innebar att samtliga vägransgrunderna implementerades i den nationella lagen, förutom artikel 20. Effekterna av Finlands lagstiftningslösning synliggörs tydligt i det relativt nya avgörandet HD 2023:66 där domstolen konstaterar att eftersom artikel 20 enbart har satts i kraft i Finland på förordningsnivå, finns det ingen grund på lagnivå för vägran till återlämnande i enlighet med betydelsen av artikel 20. Artikel 20 är en bestämmelse vars ursprungliga tillkomst och tillämpning kantats av tolkningssvårigheter och innehållsmässiga missförstånd. Likväl ska artikelns principiella betydelse vara mycket viktig i bortförandeärenden eftersom artikeln omfattar ett större omfång av rättigheter, och eftersom den skyddar både barnet och dess förälder. Finland blev en del av Haagkonventionen 1994 och den rättskulturella utvecklingen har därefter upplevt en förändring där de grundläggande och mänskliga rättigheterna har fått en ökad betydelse. Artikel 20 har även ansetts besitta egenskaperna hos ett ordre public-förbehåll vilket möjliggör att konventionsstaterna kan avvika från den internationella rätten om detta anses vara i strid med med grundläggande värderingar i staten i fråga. Trots den nationella lagstiftningslösningen borde därmed Finland som konventionsstat ex officio kunna vägra ett återlämnande av bortförda barn i ljuset av de ordre public-egenskaper och den väsentliga innebörd som artikel 20 besitter."],"dc:identifier.uri":["http://hdl.handle.net/10138/599217"],"dc:language.iso":["swe"],"dc:publisher":["Helsingin yliopisto","University of Helsinki","Helsingfors universitet"],"dc:rights":["In Copyright 1.0"],"dc:title":["Förutsättningar för en ökad betydelse av Haagkonventionens artikel 20 : En kritisk undersökning i ljuset av Finlands implementeringslösningar och artikelns ordre public-egenskaper"]},"updated_at":"2026-07-27T19:56:25Z"}