Skötsel av ekblandskogar: naturvårdsgallring och respons hos träd och buskar

Det senaste århundradet har skogsbruket intensifierats med storskaliga skogsplanteringar, speciellt gran, och brukande genom kalhyggen. Detta har inneburit en homogenisering av landskapet och många naturtyper har gått förlorade, vilket påverkat den biologiska mångfalden negativt. Arbetet med att bevara och skydda skoglig biologisk mångfald omfattar bl.a. formellt skydd av skog via miljöbalken, men också frivilliga avsättningar vilka i södra Sverige är större än den lagligt skyddade skogen. Skogar för naturvård lämnas i stor utsträckning till fri utveckling. Men vissa arter är anpassade till mer öppna och hävdade skogstyper och kan kräva aktiva åtgärder för att bevaras. Ekar växte förr i stor utsträckning i öppna landskap, såsom skogsbeten, en naturtyp som minskat starkt, och de igenvuxna gamla eklandskapen kan kräva aktiv skötsel. Naturvårdsgallring är en typ av aktiv naturvård, med syfte att gynna stora ekar och arter knutna till ekrika naturtyper, men kan potentiellt också öka ekföryngringen, en viktig aspekt för framtiden. I avhandlingen jämförs naturvårdsgallring med fri utveckling i 25 ekrika blandskogar i södra Sverige. Jag studerade ekföryngring och respons hos övriga träd och buskar, samt faktorer som påverkar återväxten efter naturvårdsgallring. Naturvårdsgallringen, jämfört med fri utveckling, ökade tätheten av buskar och träd i underväxten med 500 %. Återväxten dominerades av skottproduktion från kvarvarande stubbar och stammar, där buskarna (t.ex. brakved, hassel, skogstry) producerade många snabbväxande skott, medan återväxten av träd kom både från skott (t.ex. asp, lind, rönn) och från fröetablering (t.ex. björk, ek, sälg). Överlevnaden av stubbar skilde sig mellan arterna och bildade en kontinuitet av respons från de arter där de flesta stubbarna överlevde och producerade skott (t.ex. hassel, hagtorn, lind), till den andra ytterligheten där endast en liten andel av de kapade stubbarna överlevde och producerade skott (t.ex. björk, bok, lönn). Kunskap om artsammansättningen före huggning, samt kunskap om träd och buskars respons på störningen kan förutsäga, eller åtminstone indikera beståndsutvecklingen på sikt efter naturvårdsgallringen. Bete från älg, rådjur och annat vilt reducerade återväxt och tillväxt för flera lövträd, speciellt ek, i högre utsträckning än för buskar och gran. Även om ekföryngringen (svagt) gynnades av skydd från viltbete i hägnade ytor, så ökade konkurrensen från övriga lövträd inne i hägnen och mycket få ekar hade vuxit upp över brösthöjd under de 10 åren. Granföryngringen ökade efter naturvårdsgallring, speciellt på lokaler med fler än 35 fertila granar i övre kronskiktet. På lokaler med färre granar, bestod det övre kronskiktet i större utsträckning av lövträd, och återväxten av lövträd och buskar var stor i underväxten vilket innebar konkurrens för granen. Tätheten av små granplantor var högre i naturvårdsgallrade provytor än i de slutna referensytorna intill. Ekföryngringen (stammar högre än 130 cm) ökade efter naturvårdsgallring med 600 % jämfört med fri utveckling, men övriga lövträd och buskar gynnades i högre utsträckning av den ökade ljusnivån, vilket innebar hård konkurrens för ekarna. Antalet stora ekar som lämnats kvar vid naturvårdsgallring tycks inte påverka graden av ekföryngring nämnvärt. Naturvårdsgallring kan gynna stora ekar, och gynna ekföryngringen om den kombineras med hägn för att skydda ekarna mot bete, samt återkommande röjning av konkurrerande arter.

Author dc:creator

• Leonardsson, Jenny

• Quercus spp.
• naturvårdsgallring
• föryngring
• skog

Language dc:language.iso

swe

Handle dc:identifier.uri

http://hdl.handle.net/2077/40007

OAI record oai:identifier

https://gupea.ub.gu.se/oai/request?verb=GetRecord&metadataPrefix=dim&identifier=oai%3Agupea.ub.gu.se%3A2077%2F40007